Den enda gången jag läser är när jag reser, och i helgen är jag i Bollnäs igen för min vän Thereses födelsedag. Jag har varit r-i-k-t-i-g-t låg i veckan och bestämde mig därför att lyda min vän Annelies ord och läsa “Lean In” av Sheryl Sandberg (och skrota “Blink” av min favoritförvattare Malcom Gladwell som jag köpte för förra veckans resande). Det var ett bra val. Jag känner mig träffad av varje blad och finner gång på gång ögonen tåras upp.
Jag tror många likt mig har en mixad relation till jämställdhet och kvinnligt empowerment. Å ena sidan tycker jag att bara se det på detta sätt är att ge mig en identitet pga faktorer som jag inte kan styra, men samtidigt kan jag inte heller bortse från det faktum att vi ännu inte är jämlika män i professionen. Jag har levt, och lever i, jämställda förhållanden där jag “tagit för mig” mer än männen i min omgivning. I min karriär, inom en mansdominerad bransch, så har jag övervägande inte haft problem med att vara kvinna (ni hör hur det låter, jag är schizofren bara av att försöka formulera mig) så tillvida att jag inte blivit bortvald till förmån för män. Jag satsar hårt på att utveckla min kompetens och specialisera mig likväl som att utveckla min person. Än så länge har detta tagit mig längre än många jämngamla, men jag har kanske inte kommit till det stadiet/de nivåerna än där detta blir ett problem. Jag är fortfarande yngre än alla som har min position, det differentierar mig mer än att jag är kvinna, men jag gränsar nu till “föda barn” zonen och känner att jag måste personifiera mig som en prestationsgalen och karriärsökande kvinna. Rubbat.
Note: Det är skitsvårt att skriva det här! Genom att försöka formulera mina tankar, med Sheryls bok i bakhuvudet, inser jag vilken rubbad bild jag har av kvinnor. Trots min uppväxt, trots min position, trots min “jämställda generation”
Allt det jag benämnt så långt är de yttre attribut som vi tänker på när vi pratar om jämställdhet. Vi tänker sällan på vår egen roll i jämställdhetsutvecklingen. Vad jag känner mig mest träffad av är bristande vilja i de situationer jag låter män ta plats. När jag låter de personer jag betraktar som “alfa hanar” tysta mig och säga sitt, så att jag istället kan lyssna för att sedan plantera idéer och manipulera dem att välja min väg, i tron på att det är deras val. DET ÄR JU HELT BEFÄNGT! Om jag ska uppfylla de mål jag har uppsatta för mig måste jag effektivisera, och då kan jag inte låta det här beteendet fortsätta.
Jag vet att många kvinnor tänker som mig. Jag har haft turen att omge mig av många kvinnor med enorm vilja och stor pondus – De allra flesta resonerar likt mig. Vi ska smyga oss på och ta vår position så att ingen märker det. Vi ser de äldre männen som finns i våra styren som oföränderliga, som en generation som snart går ur tiden – Men vad vi egentligen gör är att säga att de är korkade, vilket är att lura oss själva. Kanske är vi bara rädda för att göra den förändring hos oss själva som vi egentligen vet att vi borde göra?
Note: Återigen – Det är skitsvårt att skriva det här! Jag säger emot mig själv i varenda mening. Försöker övertala er om att jag inte har problem med min jämställdhetssyn samtidigt som jag märker att jag formulerar mig helt galet
Vad jag ska jobba med nu är dessa rubbade tankar:
- Jag tycker fortfarande kvinnor som skaffar barn sviker mig. De trillar ner från pedistalen jag satt dem på, och jag tycker de ger upp de möjligheter som var utplanade för dem. Jag kan ännu inte förstå det valet och det är jättetråkigt att jag känner så.
- Jag förväntar mig inte av majoriteten kvinnor att de ska vilja ta plats, och varje gång jag upptäcker en kvinna med den minsta ambition avgudar jag henne. På samma sätt förväntar mig per default att män har sin karriär utplanad.
- Jag tror att kvinnor löper större risk att bränna ut sig. Jag tror att sannolikheten för att bränna ut sig som kvinna är 90 %.
- Jag tycker kvinnor är korkade när det kommer till relationer. Att vi i inledandet av en relation är alldeles för fokuserade på att bli omtyckta och gör allt för att anpassa oss efter den man vi är ute efter samt att vi i relationen ofta sätter oss i en svagare position.
- Framförallt ska jag lära mig hantera mig tankar på hur män fungerar.
- …och mycket mer liknande tankar.
Sheryl är en gud för mig. Hon är obräcklig och lider inte alls av de bieffekter vi kvinnor dras med. Att hon öppnar upp sig och berättar att hon känner/har känt precis som jag samt hur hon agerar i olika situationer ger mig en spark i baken. 5 % in i boken tar jag upp min telefon att börja ringa samtal.
Sheryls bok må vara väldigt Amerikansk, men bortser du från Amerikanska 50-tals kulturen som lever kvar och istället gläds åt att vi inte har samma situation i Sverige så kommer du få mycket ut av den. Alla kvinnor borde läsa boken.
Så mycket tankar..
Jag tänker på vänninor, kvinnor i min omgivning, min mamma, mormor och farmor. Ser likheter och skillnader. Jag imponeras av dem alla. Särskilt mycket tänker jag på Annelie och Emma. Ni är amazing!
The post Läs-måste för alla kvinnor – “Lean in” av Sheryl Sandberg appeared first on Saras Workout.